temperament

Substantiv

temperamentet

temperament

temperamenten

Substantiv [t]

Obestämd singular: temperament

Bestämd singular: temperamentet

Obestämd plural: temperament

Bestämd plural: temperamenten

"– Vi har ju våra hästar och de måste ha rätt humör, temperament och fysik för att klara av alla olika ryttare."
"– Hon var kärleksfull men hade ett hett temperament, kunde explodera på en sekund."
"Åklagaren frågar om sambon själv har hett temperament."
"Det är därför jag även tar hand om omplacerade råttor för att ge dem en chans för att de ska bli bättre i exempelvis deras temperament."
"Pappan försvarar sin äldsta son när försvaret frågar om sonens temperament."
"Trump : Jag har bättre temperament"
"Jämfört med Reinfeldt har vi inte sett något temperament hos Kinberg-Batra."
"På många sätt liknar hon Fredrik Reinfeldt men hon har det inte det temperament han släppte fram i vissa stunder."
"Och hon ger inte uttryck för samma vrede och temperament som Fredrik Reinfeldt utbrast i vid känsloladdade tillfällen."
"Hon sprang upp och ner i talarstolen och har det temperament som Anna Kinberg Batra saknar eller håller inne med."

tendens till kraftiga humöryttringar, ofta av ilska